Skrivtorka

Jag skriver inte. Jag som mer eller mindre alltid har skrivit, har fått svårt att skriva. Rösterna i mitt huvud hörs inte längre. Mina karaktärer har slutat prata med mig, och jag vet inte varför. Eller, jag kanske vet.

2014 deltog jag i NaNoWriMo, och jag var taggad. Nu skulle jag äntligen komma igång med skrivandet på allvar. Men det blev mer en besvikelse efter hand. Jag upplevde det mer som ett arbete än som någonting lustfyllt. Historien räckte inte heller längre än halvvägs till de 50 000 ord som skulle uppnås, och jag vet inte om jag ska kämpa med att fylla ut den eller bara inse att storyn var för tunn. Vad ska jag annars skriva om? Jag har letat nya idéer till och från, men eftersom det inte är något som griper tag i mig på samma sätt som tidigare så blir det liksom inte av att jag sätter mig ner och påbörjar något på riktigt.

Varför tystnade karaktärerna? Till en del beror det nog på att rollspelet inte har känts så engagerande längre. Det finns liksom inte någon konflikt eller karaktärsutveckling just nu, så det blir mest ”meh”.

Jag längtar tillbaka. Till energin, drivet och lusten att skriva. Men hur återfår man det?

Det surrar i kupan

Idag surrar det i kupan får jag säga. Igår firade vi Ts födelsedag, och strax innan vi skulle sätta oss till bords blev mamma och jag ensamma ett par minuter i köket. Då passade hon på att berätta att hon kommer att lämna pappa om ett par veckor. Och jag som lite raljerande har sagt att de borde ha skiljt sig för 25 år sedan blev faktiskt lite ställd. Överraskad. Jag vet inte hur jag ska känna. Jag är såklart glad för mammas skull, för det verkar som om hon har en plan för sitt liv. En vilja till att bli lycklig. Det är starkt att bryta upp när man har fyllt 70.

Men jag är också lite ledsen och orolig för pappa. Jag har ingen aning om hur han kommer att ta det här. I den bästa av världar blir det här den väckarklocka han behöver för att rycka upp sig ur sin bitterhet. Men jag tror inte det. Jag tror att det finns en stor risk för att han kommer att bli arg(are), ledsen och sårad. Kanske till och med deprimerad. Och då vet jag inte hur han kommer att klara av sitt liv. Kanske blir det som med farfar, när farmor dog. Att han bara sätter sig ner och väntar. Väntar på att dö. Hur länge kommer han i så fall att leva till?

Så det snurrar och surrar i huvudet idag. Jag kan inte vara så effektiv på jobbet, men det får kanske vara så. Jag känner mig förhoppningsfull och rädd, samtidigt. Det är en jäkla röra helt enkelt. Och jag kan inte göra något åt det, det är bara att se tiden an. Jag är inte bra på overksamhet.

8. Ett ögonblick

Det här inlägget har jag funderat över några dagar. Livet är ju fyllt av ögonblick, och vilket ska jag välja. Men till sist har jag fastnat för just ett som så väl beskriver den fantastiska stämningen vi har i ”min” korridor på jobb.

Det var en dag som vilken annan, och någon gång mitt på eftermiddagen ville jag ha en kopp kaffe, så jag gick till fikahörnan. Där satt redan ett antal personer, vilka tydligen hade en intressant diskussion på gång. Så snart jag uppenbarade mig runt hörnet kom frågan, lika självklart som om det gällde helgplaner:

– Är du en vikare eller en skrynklare?

Och eftersom det är mina helt fantastiska och ändå så skruvade arbetskamrater så visste jag direkt vad det gällde. Så jag svarade med samma självklarhet:

– Både och. Viker bak och skrynklar fram.

Och det var det. Inget konstigt. Tyckte jag då. Tycker jag egentligen fortfarande. Även om det verkar som att vi har en relation med varandra som få andra ställen på det här företaget har.

Ämnet, om du inte har gissat det redan, var hur man gör med toalettpappret när man har gjort det man ska.

7. Min bästa vän

Ytterligare ett svårt ämne. När jag var liten hade jag, som de flesta andra, en bästa vän. När vi sedan blev större tillkom det en, och vi blev tre bästisar. Livet drog oss sedan i olika riktningar och den första vännen sjönk in i bakgrunden mer och mer, medan den andra vännen och jag höll ihop genom gymnasiet. Sedan flyttade jag och vi tappade alla mer eller mindre kontakten med varandra. Vi ses fortfarande då och då, och håller kontakten via facebook, men bästa vänner är vi inte längre. Jag gillar dem båda två, men vi har inte så mycket gemensamt.

När jag pluggade fick jag nya vänner. Framför allt en av dem kom jag väldigt nära. Han blev mer som den bror jag aldrig hade haft. Men även här kom livet emellan, vi fick jobb efter utbildningen och flyttade till varsin landsände. Idag har vi mycket sporadisk kontakt.

Idag då? Jag har kvar kontakten med flera av dem jag träffade när jag pluggade, men ingen av dem är min bästa vän. Den rollen fylls mer av min man. Men inte ens honom berättar jag allt för, helt enkelt för att det finns vissa intressen jag har som han inte delar. Då väljer jag att istället berätta för andra som delar dessa intressen. Så jag portionerar nog ut bästa-vännen-delar till olika individer. En del får läsa här, en del diskuterar jag mina intressen med. Men det finns ingen som får veta allt. Har andra människor det så? Om man nu har EN bästa vän, får den vännen veta och höra allt?

6. Din dag

Efter drygt tre års uppehåll tänkte jag återvända till listan. Dag 6 handlar om min dag. Jag tänkte göra en liten twist på det där och inte berätta om hur just idag har varit utan hur min dag, min födelsedag var.

Jag fyller år i januari. Det är en kall och mörk månad och de flesta är lite kalaströtta efter jul, nyår och trettonhelg. I år inföll min födelsedag på en söndag, och jag fick därför sovmorgon. Barnen och maken väckte mig med sång, teckningar och presenter. Sedan blev det kalasförberedelser och släkten kom strax efter lunch. De stannade inte så länge och när de hade gått hem kvarstod lite röjande och sedan förbereda för nästa arbetsvecka. På det hela taget en bra dag.

Men det var något som saknades. Någon som saknades. Min mormor. Jag föddes på hennes 53:e födelsedag och de första nästan 30 åren av mitt liv firade vi alltid våra födelsedagar tillsammans. Nu har det gått mer än tio år sedan hon dog så jag borde väl ha vant mig, men det har jag bevisligen inte. Hon fattas mig fortfarande. Kan inte förmå mig att radera henne ur kontaktlistor, kalendrar och adressböcker. Jag skålade i tysthet för henne där på kvällen. Grattis på födelsedagen, älskade mormor.

Surrar i kupan

Det surrar i kupan just nu. Jag skriver, mer än någonsin tidigare. Skriver och redigerar. Får feedback. Skriver tillsammans med andra, skriver själv. Läser det andra har skrivit. Och det känns så… rätt. Fast läskigt. Att låta andra läsa texter är som att klä av sig naken och säga åt andra att titta på en. Fast värre.

Jag längtar efter feedback, men får den sällan. Till viss del beror det på var jag lägger det jag skriver. Är det bara en handfull människor som kan läsa så blir det inte så mycket kommentarer. Men jag önskar ibland att de som läser, faktiskt lämnade något litet tillbaka.

Så ibland får jag feedback som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det har hänt mig nu, och det är därför jag har en hel bikupa i huvudet. Jag går igenom den, om och om igen och tänker. Det är inte lätt att avfärda den, då den har kommit från två olika personer. Jag måste ta den till mig på något sätt. Hantera den. Jag vet bara inte hur än.

Och det är positiv feedback, jag har inte blivit sågad. Men tankeväckande. Så surrar tankarna vidare, tar nya stigar, återvänder till de bekanta vägarna igen innan de på nytt ger sig ut på oprövad mark. Det jag nog egentligen skulle behöva är att ventilera dessa tankar över ett glas vin eller tre, tillsammans med någon som skulle kunna förstå. Men det är uteslutet. Sådana tillfällen kommer tyvärr alltför sällan nuförtiden. Jag får helt enkelt tänka vidare. Surr surr.

I otakt

Vissa dagar är jag i otakt med resten av världen. Vissa dagar till och med i otakt med mig själv. Vädret är vackert, barnen njuter i trädgården och på grillen ligger det mat som kommer att kittla min gom.

Men jag vill inte.

Jag vill vara ifred. Ha hällregn som ursäkt för att titta på gamla filmer hela dagen. Jag vill gå i pyjamas och ha huset för mig själv. Äta skräpmat och godis tills jag mår illa.

Men jag får inte.

På söndag vankas det kalas, och både hus och trädgård behöver fixas i ordning till dess. Och barnen, de älskade, är soltunga och behöver gosas. Liksom maken. Så jag kan inte, får inte, vara i otakt idag. Jag kämpar med mig själv, och hoppas att världen har överseende med mig när jag inte når hela vägen.

Skriver igen

Jag skriver igen. Fortfarande nästan bara för min egen skull. Det är bara en handfull andra människor som läser. Och jag får beröm. Igen. Så jag undrar igen varför jag inte skriver mer. Jag trivs ju med det och verkar ha en fallenhet för det. Skulle jag våga satsa på riktigt? Jag vet inte, men det skulle ju vara förbannat sorgligt om jag kommer till livets slut utan att någonsin ha försökt.

Så jag ska ge mig i kast med det. Jag ska skriva. Jag har redan listat ut att jag skriver som bäst när jag kan känna protagonisten inom mig, så jag tänker börja där. Med en huvudperson som jag känner. Jag tror att jag kommer att välja Anja, en enkel och komplicerad tjej precis som jag. Hon är i mitt huvud och bara väntar på att jag ska släppa ut henne mer.

Så jag ska skriva.

Hemliga funderingar

Jag funderar. Tänker. Grubblar. Och skulle så gärna vilja kunna prata med någon om det som snurrar i huvudet. Men det finns ingen som kan ta emot det. Så jag får fundera själv. Hemligt. Utan input utifrån. Vilket gör det så mycket svårare. Jag vill prata om det. Behöver det kanske. Men nej, jag får tänka själv.

Lust

Jag känner lust. Lust att skriva, lust att göra och lust att vara. Det var så länge sedan nu att jag nästan hade glömt hur det kändes. Men nu vill jag saker igen. Jag ser framåt och funderar.

Planerar.

Vilket är något av det jag är bäst på att göra. Så mitt i höstmörkret känner jag hur det börjar ljusna. Och det är ovanligt. För mitt humör brukar följa årstiderna. Jag mår bäst på vår och sommar och deppar ihop på hösten och vintern. Men tydligen inte det här året. Jag kan inte låta bli att undra om det beror på att min sommar var ovanligt låg. Mycket regn och inte så mycket semester. Det kan vara en förklaring. Men annars vet jag inte, och det kanske kvittar egentligen. För det kanske räcker med att jag känner så här just nu:

Kom an världen! Bring it!