Servetten

Vinden blåste fortfarande lite kallt, men visst kunde han ana våren där han satt på bänken. Solen sken nästan lite för skarpt för att det skulle vara skönt, men samtidigt kände han hur det på något sätt var förlösande ändå, att han behövde ljuset för att bringa ordning i det kaos som rådde i hans inre. Han tänkte på henne, hon som han träffade i förrgår kväll när han var ute med sina jobbarkompisar. Hur hon bara liksom hade uppenbarat sig bredvid honom vid bardisken och naglat fast honom med sina glittrande ögon och breda leende. Han hade inte förväntat sig det. Han hade inte förväntat sig henne. Hur skulle han ha kunnat göra det? Hur hade han kunnat veta att det därute fanns en kvinna som det var så lätt att prata med? Som verkade veta precis hur han tänkte. Hur han kände. Det var en chans på miljonen. Han stoppade handen i jackfickan där den skrynkliga servetten med hennes telefonnummer låg. Skulle han ringa? Vågade han?

Vinden svepte till ytterligare och han drog jackan lite tätare omkring sig. Det var egentligen alldeles förbaskat kallt här. Inte alls så varmt som på puben i fredags. Värme. Hennes ögon. Hennes klara, glittrande, varma ögon. Han mindes knappt vad de hade pratat om, mer än att det hade varit svårt att höra i sorlet. Och så mindes han hennes röst när hon lutade sig fram emot honom och sade tätt tätt intill hans öra ”Jag vill gärna prata med dig igen.” precis innan hon var tvungen att gå. Och nu satt han här, en vuxen man med beslutsångest för att ringa en kvinna. Så omoget, tänkte han för sig själv.

”Pappa? Paaappppaaaaaa!?”

Han rycktes ur sina tankar tillbaka till verkligheten och såg den lilla lintotten som stod framför honom.

”Pappa, min näsa rinner. Kan du torka?”

Han log mot sin dotter och förundrades som alltid över hur hon kunde vara en så perfekt blandning av honom själv och sin mamma.

Han stack handen i fickan och tog upp servetten med kvinnans telefonnummer på, tittade på den och vände den ut och in. Så torkade han sin dotters näsa och reste sig.

”Vet du vad? Det börjar bli dags att gå hem.”

Han tog hennes lilla hand i sin och de började gå hemåt. På vägen ut från lekplatsen stod en papperskorg där han slängde den snoriga servetten. När den landade bland skräpet var det som om han själv också landade. Inget mer kaos inombords. Han kände sig lugn och lycklig där de gick på trottoaren och han vände sig till sin dotter och sa:

”Tror du mamma har maten klar när vi kommer hem?”

kramp och klåda

Anguin tyckte att jag ska skriva mer. Och jag tycker ju att det är roligt att skriva, nästan nödvändigt. Så jag har funderat. Det har hänt ovanligt ofta det senaste året att någon har sagt åt mig att jag borde skriva. Kanske är det dags att lyssna? Kanske är det dags för mig att inte låta min egen rädsla för att misslyckas stå i min väg längre, utan bara skriva för att jag kan, för att jag vill, för att jag måste.

Och inte att förringa att skriva på en blogg, men jag vill lite mer än så. Jag vill kunna kalla mig författare om jag nu ska skriva. Eller kolumnist om det nu skulle bli så. Jag kanske inte kan försörja mig på att skriva, men en milstolpe vore definitivt första gången jag får betalt för något jag har skrivit. Så det är dags för lite efterforskningar. Hur blir man egentligen författare? Eller kolumnist? Eller vad-det-nu-än-är-jag-skulle-kunna-vara? Jag har en målbild nu, men inte någon strukturerad väg att ta mig dit. Bara en massa skrivkramp och skrivklåda.

Jäkla kameleont!

Jag är lite arg på mig själv. Arg för att jag är en kameleont. För det ställer till det för mig just nu, på jobbet. Jag arbetar mycket i olika projektgrupper, och jag blir som två helt olika personer beroende på vem som mer är med i dessa grupper. Och det är egentligen en skillnad på bara en person mellan de båda grupperna. I den ena gruppen känner jag mig kompetent och vågar ha åsikter och framföra dem. Jag kan ta motgångar och tycka att det är roligt att lösa våra gemensamma problem.

I den andra gruppen försvinner jag. Jag blir liten och rädd. Jag misstror min egen förmåga och vågar inte leverera det jag ska utan att trippel- eller kvadrupelkolla det först. Jag blockerar mig så att jag inte förstår mina uppgifter. Jag framför sällan en åsikt, vilket såklart gör att jag uppfattas som än svagare. Mina tvivel gör att jag blir sen med det jag ska leverera och irritationen byggs upp.

Och allt det här beror alltså på vem av två olika kollegor som sitter i dessa grupper. Jag undrar varför jag reagerar så här. Och jag tror att jag har kommit på en möjlig orsak. Kollegan som gör att jag förminskar mig har ungefär samma sätt att bete sig som min egen far hade under min uppväxt. Min far är och var ingen lycklig man, och han tar ut sin frustration och bitterhet på den som finns i närheten, han förminskar, dumförklarar och förlöjligar. Det finns bara ett rätt sätt att göra saker på och det är såklart hans sätt. Jag har genom åren kommit att tro att han lider av ett kraftigt mindrevärdeskomplex grundat i det faktum att han aldrig fick någon känslomässig trygghet och bekräftelse i sin barndom. Och på det viset har jag ändå kunnat känna en sympati för honom, och jag försöker älska honom så gott det går. Det är inte enkelt att komma honom nära eftersom han har tillbringat stora delar av sitt liv med att bygga upp murar för att slippa bli sårad.

Så då inställer sig frågan varför jag inte kan göra detsamma när det gäller min kollega. Kanske är det för att jag inte vet tillräckligt om hennes bakgrund för att kunna få rätt förståelse för henne. Kanske är det för att hennes sätt leder in mig på reaktionsbanor som jag hade som ung, så att jag inte blir förmögen att använda mig av mitt vuxna resonerande. Allt jag vet är att jag helt tappar mitt jäklar-anamma, och går tillbaka till att försöka vara den som inte syns. Som under min uppväxt. Om jag inte syns så råkar jag nog inte så illa ut. Om jag håller ner huvudet kanske stormen inte träffar mig. Vilket ju aldrig fungerade (och fortfarande inte gör det).

Det är nog i det här undvikandet som kameleonten föddes. Förmågan att anpassa sig kom ur behovet att inte sticka ut. Jag blev med åren väldigt bra på att läsa av sinnesstämningen direkt när jag kom hem och öppnade ytterdörren. Läsa av och anpassa mig. Och det kan vara nyttigt ibland, men jag önskar just nu att jag kunde slänga av mig kameleonten och bara vara jag. 100% jag, hela tiden. Frimodig, kompetent, öppen. För det är sådan jag egentligen känner mig, när jag inte tvivlar på mig själv.

Jäkla kameleont!

Svårt

I helgen sprang jag på min bästa kompis från förr. Vi bytte några ord om våra liv och jag fick en tankeställare. Hon separerade förra året från en man som jag bara har träffat en handfull gånger. Han har verkat lite tillbakadragen men rätt trevlig. Så igår fick jag reda på att han utvecklats till en fullskalig alkoholist, och att det är det som orsakade separationen. Numera kan de knappast ens kommunicera om den gemensamma sonen. Sonen som nu mår dåligt varje gång han är hos sin pappa, och som måste lämnas mot både sin och mammans vilja varje gång. Lämnas till en pappa som inte bryr sig. Det gör ont, såklart.

Och jag tänker. Hur lite jag vet. Om alla dem som jag möter både sällan och ofta. Vilka problem de har, vilka utmaningar de möter varje dag. Jag kanske ska försöka vara lite mer överseende med den tvära personen på jobbet, för kanske har hon bara precis tillräckligt med energi över för att gå upp på morgonen och ta sig till jobbet. Det kanske inte finns reserver att ta av till att vara trevlig också. Och så måste det nog få vara.

Men. Hur mycket ska man ”lägga sig i”? Om jag har frågat några gånger om det är något jag kan göra och alltid fått veta att min hjälp inte behövs. Ska jag sluta fråga, eller ska jag fortsätta, för att kunna hjälpa när det verkligen behövs?

Små små bitar i taget

Jag har börjat plugga igen. Vid sidan av jobbet, så det är ju inget som tar hela mitt fokus. Men det ligger där i bakhuvudet ändå, och maler. Och jag är fortfarande rädd. För att misslyckas. För att tappa alla former av tro på att jag kan.

Igår skulle jag redovisa en inlämningsuppgift. Jag har jobbat lite för mycket på sistone, så jag har definitivt INTE följt kursplanen, då när jag satte mig med uppgiften kunde de lika gärna ha bett mig lösa Palmemordet. Jag hade ingen aning om var jag skulle börja. Tanken föresvävade mig både en och tio gånger att ge upp. För det var för svårt. Jag skulle ändå inte kunna lösa det.

Men jag tog en liten liten del av uppgiften. Bet av ett par smulor på berget framför mig. Och tuggade. Svalde. Titta! Det gick ju! Och gjorde likadant med nästa bit. Och det funkade det med. Men, det allra sista gick jag bet på. Jag kunde inte komma på hur det skulle lösas. På med harangerna från det dåliga självförtroendet igen. ”Det är lika bra att skita i det. Varför åka till redovisningen när du inte har klarat hela uppgiften?”

Men jag bet ihop och åkte dit. Utan att ha löst allt. Träffade examinatorn och förklarade det jag hade gjort, men också det jag inte hade gjort. Hur jag hade tänkt och försökt komma fram till en lösning. Och vet ni? Han var helt OK med det. Han gav mig lite tips på hur jag skulle kunna göra, vad de behöver ha för att kunna godkänna mig. Och så får jag en ny chans att redovisa på tisdag. I sig inget märkvärdigt, men för mig (som har stora problem med att acceptera när jag misslyckas) var det fullständigt befriande att möta hans hjälpsamma, klart-att-du-fixar-detta-attityd. Som vanligt är hindren jag sätter upp för mig själv betydligt större än de som omvärlden sätter upp.

Jag är rädd

Jag står i starten på ett störtlopp och det knyter sig i magen för att jag är så rädd. Jag har nämligen åkt den här backen tidigare. Jag vet hur tuff den är och hur hårt jag måste jobba för att komma ner. Och jag har fallit. Slagit mig hårt. Skador som tog mig år att reparera. Men lik förbaskat står jag här igen och ska strax slänga mig ut. Livrädd, men jag gör det.

Och nej, det handlar såklart inte om att åka skidor. Det handlar om att jag ska ta igen de kurser jag missade tentan på när jag pluggade, så att jag äntligen ska kunna ta ut en examen. 20 år för sent, men ändå.

När jag kom till Lund var jag 19 år, naiv, odödlig och oövervinnerlig. Jag hade alltid haft det lätt för mig i skolan och hade därför inte något som ens liknade en studieteknik. Jag var van att kunna sätta mig kvällen innan och läsa igenom allt, fatta det och sen skriva ett bra betyg på provet dagen därpå. Låt mig bara säga att det funkar INTE när man läser till civilingenjör. Så jag föll. Slog mig. Mådde rejält dåligt i några år, för jag hade aldrig fått lära mig hur man misslyckas. Jag lärde mig. Jag misslyckades en hel massa. Och idag skulle jag aldrig vilja ha den tiden ogjord, för den lärde mig mycket om mig själv och gjorde mig betydligt mera ödmjuk än jag var tidigare.

Men nu står jag alltså här igen, med den sista chansen framför mig. Och jag är så rädd att det redan finns en stor klump i magen trots att kursen jag ska tenta i mars inte ens har börjat än. Jag försöker fokusera på mitt mål, ge mig själv en positiv målbild, men mitt känslominne drar ner mig i ett svart hål som repeterar att det inte går, jag inte kan. Och det är nog det största hindret för att lyckas.

Jag vet att man säger att man inte ska försöka göra något, man ska bara göra det. Och det är lite så jag måste göra nu. Bryta ner det stora störtloppet till en port i taget, överblickbart, hanterbart.

Men fan vad rädd jag är.

Författardrömmar

Jag skriver ibland. Oftast blir det små dagboksanteckningar för mina rollspelskaraktärer. Och det blir bra, orden flyter lätt och känslan i texten blir på något magiskt sätt den jag är ute efter. Jag brukar lägga upp dem på nätet så att mina spelkompisar kan läsa och ha dem som stöd för minnet till nästa gång vi spelar.

Så gjorde jag förra veckan också. Men fick frågan från en av de andra spelarna om jag aldrig hade funderat på att ställa samman det till en bok och ge ut. Detta kom från en tjej som faktiskt har gått en skrivkurs som man togs in på baserat på arbetsprover. Så jag lyssnade nog lite mer än om det hade kommit från någon annan. Och jag började fundera. Drömma.

För visst har jag snuddat vid tanken tidigare. Snuddat, men inte trott mig vara tillräckligt bra. Jag är ju ingen författare, jag är ingenjör. Men nu har det börjat klia i mig. En längtan efter att se om jag skulle kunna. Jag drömmer författardrömmar.

Com-part-mental

Jag hade en liten melt-down igår i duschen efter träningen. Trist, då jag trodde att jag hade vänt nu. Att jag hade kommit över avvisandet. Men inte helt konstigt heller, det är klart att det kan ta tid att börja tänka nytt och framåt.
Det riktigt märkliga är dock att jag började analysera mig själv och min reaktion redan där och då. En del av mig är fullt upptagen med att gråta, vara förbannad, sårad – och samtidigt är en annan del fullt rationell. Nästan lite skrämmande, att så kunna compartmentalisera sig själv. Part mental. Yep, that’s me.

På rätt väg

Jag är på rätt väg. På sätt och vis. För jag börjar hämta mig efter förra veckan nu. Det tog några dagar när jag hade (och tillät mig ha!) noll motivation för jobbet, men jag börjar åter kunna tänka och prestera i ungefär normal nivå. Det har inte blivit några stordåd av mig den här veckan, men det är jag helt OK med.

Det vände egentligen under onsdag kväll när jag rollspelade. Jag fick släppa mitt eget elände och ta på mig rollen av den något bryska svärdspecialisten som lever för stunden eftersom hon aldrig vet om livet tar slut när hon har slagit in nästa dörr. Vi skrattade mycket, och som vanligt blev jag på riktigt gott humör av det.

Nu är jag på rätt väg. Inte helt i balans, men jag kan hoppas att det går bra för min vän som vill ha tjänsten jag inte fick. Jag håller på att utarbeta nya strategier för min professionella väg även om jag inte vet riktigt vart jag vill att den vägen ska leda än. Och så håller jag på att ta tag i min träning och har en tid bokad med en PT nästa vecka.

Det är en lång bit att gå innan jag är framme där jag vill vara på rätt många områden. Men, jag är på rätt väg.

Ett.

Steg.

I.

Taget.

Näsbränna

Jag har ont på näsan. Ja, på näsan. Inte i. I alla fall bildligt. För igår var en riktig skitdag. Dörren till min drömtjänst stängdes ju hårt på morgonen och skrapade mig lite på näsan. Det gjorde ont och jag fick kämpa hårt för att kunna hålla mig samlad inför kollegor och korridorskompisar. En kamp jag till och från förlorade, tror jag.

Men under dagen började jag söka i mitt huvud efter ljuspunkter. Utvägar. Öppningar. Och jag kom på att jo, nästa vecka ska jag ju pröva på något nytt, något som utvecklar mig och som kan stärka min position inför nästa gång jag vill pröva lyckan med att söka nytt jobb. Så jag samlade så smått ihop mig och började förbereda mig, försökte ta reda på vad jag behövde veta för att komma förberedd. Det började nästan kännas bra i magen igen. Eller i alla fall OK.

Tills tio minuter innan jag ska gå hem för helgen. Då jag blir uppringd av den som är ansvarig för aktiviteten nästa vecka. Han är mycket upprörd och säger att jag inte alls ska vara där. Jag, som fått beskedet att jag SKA vara där av min chef, fattar ingenting. Jagar rätt på chefen som ringer upp den ansvarige. Det blir ett kort samtal. Nej, jag ska inte vara där på måndag. Jag ska inte få pröva på nåt nytt. Inte den här gången, och inte under överskådlig framtid om den ansvarige får bestämma. Chefen hade visst inte stämt av med den ansvarige som – fullt förståeligt – reagerade kraftigt på en sista-minuten-ändring som han inte sagt ja till.

Men där stod jag. Med mitt för dagen ovanligt bräckliga ego. Och fick se ytterligare en dörr slås igen mitt för näsan på mig. Skrapa tippen lite till. Och det gjorde ont. Igen. Och jag som normalt sett oftast gråter för andras skull körde hemåt med tårarna rinnande för mig själv.

Jag kan inte låta bli att känna mig patetisk. Jag har nästan allt man kan önska sig i livet: Man, barn, hus, hälsa och ett jobb jag de flesta dagar inte har ångest över att gå till. Och så blir jag sån här över två bakslag. Så jag är kluven. En del av mig vill bara kura ihop mig i sängen och gråta tills det inte längre finns några tårar kvar, och en del av mig vill ge den andra delen en örfil och säga till mig att växa-upp-för-helvete-och-sluta-tycka-synd-om-mig-själv.

Som vanligt alltså. Kluven. Delad. Fast ovanligt låg.